Har man idrottat större delen av sit liv lär man känna sin kropp väl. I år på blodomloppet var det verkligen första gången jag funderade på att bryta ett lopp tidigt. Efter tre kilometer kände jag hur kroppen bara vägra på alla sätt fick håll, stum, sömning, yr och iallamående ja allt!!! Men pannbenet ville något annat. Jag tog mig i mål men inte glad kände att jag borde brutit. 46,50 blev tiden av ett ren slit. Träning och stress går inte ihop. Dom tre senaste veckorna har varit hysteriska. Allt med flytten, hagbyggen, hundar,får, familjeproblem och jobba mer än en heltid som alltid. Ingen sömn att tala om och ingen träning som jag saknar så. När jag varit ute och gått med hundarna känner jag bara att jag vill lägga mig i diket och sova. Så blodomloppet kändes skit! men dock så underbart att träffa tjejerna saknade bara Nettan som är i Polen och styr upp det. 

Jag och Martina! En riktig vän som har med sig vin i petflaska efter loppet haha