Kort inlägg. Trött....Men vill tacka för alla mejl och sms ser att det är väldigt många som är inne och läser...Betyder otroligt mycket går inte att bskriva i ord, det är rörande...Många frågar även vad man kan göra för oss.. och det är svårt, är väl att hjälpa oss att synas..I morgon sövs Felix för röntgen och prover..sen finns det inge mer hjälp så vi kommer säkert bli hemskickade "ruta ett igen"..

I dag gick det för långt! Efter alla dessa år orkade jag inte mer. Dom tre senatse dagarna har Felix (min bror) misshandlat mig och min familj. Skriver detta inlägg nu för att dett måste synas utåt! Syns man inte så hörs man inte. 

Felix har autistiska störningar plus utvecklingsförsening och säkert en massa annat dom inte kollat upp...

Felix blev inlagd på psyk och bältad senast i vintras. Då visade samhället väldigt tydlig ännu en gång att vi fick klara oss själva. Hemskickade blev vi, med en våldsbenägen missförstådd tonåring. Fram tills nu har vi levt i någon slags konstgjord andning för att överleva. Men i dag så orkade jag inte mera, har alltid försök att vara den starka både mot honom och utåt.

Men i går fick jag en sten i huvudet och idag hade det gått illa om jag inte varit så snabb på att parera attackerna. Älskar honom över allt annat, och jag och min familj kämpar för att klara situationen.

Men, att leva med att se sina nära bli misshandlade och totalt förstörda så satte jag ner foten efter 19 år.

Lämnade han hos min mamma sa att jag klarar inte av att se honom mer! Blev rädd för mig själv eller vad som skulle hända om jag släppte min sista kontroll över situationen. Jag behöver bara sova kände jag...saknat sömn dom senaste åren men det har gått ändå. Men nu kunde jag inte hålla mig vaken längre, vände i diket två gånger idag. Känt flera symptom i kroppen dom senaste månaderna speciellt den där pulsen som slår på hög varv hur jag än gör!

Hon tog honom med en tom blick, min fina starka Mamma som slår med näbbar och klor för sin son. Hon förstod att det var allvar från min sida! Sen tänkte jag, efter att han varit utan mat i två dagar och det här utbrottet orkar han inte med något mera idag.....Jag hann åka ca 1,5 mil då hon ringer och skriker i skräck av hans slag! Hör en granne som försöker ingripa. Jag vänder, kör för livet!!! Fartkamerorna blixtrar! Jag bryr mig inte. Kommer fram och han är inlåst i bilen. Eller ja, han försöker kvadda bilen invändigt men det är i alla fall tryggt för oss. Efter några vändningar med att få polistransport som borde vara en självklarhet så kommer dom. Två bilar för att föra min kära bror till en plats där han inte skadar någon. När jag kommer in på psyk ligger han redan bältad där...hemskt att se honom så. Under denna tid möter man många olika människor som jobbar inom detta område jag chockas av okunskapen och hur opedagogiskt och fel allt är gjort.

Får mig att fundera....är han bara unik i sitt fall? Varför lever vi så här???

Så vems fel är det? Jag kan nog skriva tre biblar på okunskap och felaktig behandling under hans liv, eller ren lathet och intresse av att hjälpa oss från samhället! Det är skrämmande men det är min, vår och hans verklighet...Detta inlägg är inte för uppmärksamhet utan för att återigen visa att vi finns!

Det blir inte så mycket bloggande nu. Är väldigt rörigt med Felix och jag är inte ledig något...

Vill ha!!!

Körde mina "Nocoutintervaller" själv i Åtvid i går, på banan. Gick bra, hade en lite hejarklack som bestod av några polska män. Vet inte vad man ska springa på men låg runt 4 min typ...Måste köpa klocka nu!!!! och nya skor...Beställde lite nytt från Pierre Robert idag!  

Sommarfin..